illusion
Kategori:
Släppa taget är en märklig känsla. Man blir befriad från sina demoner. Man behöver inte längre bli så jävla förtryckt av sina tankar. Jag tog på mig en skuld som inte var min.
Hur kan någon slå ett hjärta i tusen bitar, och ändå står man kvar och älskar den personen med alla de små bitar som finns kvar. Jag kan glömma, jag kan komma över vad vi var och att vi aldrig kommer vara syre för varandra igen. Men vår historia finns alltid där. Jag tror att man kan dö av ett brustet hjärta. Du vet dom där stunderna när vi alltid fanns där för varandra när det blev för tungt för att andas själv.
Det var kämpigt att se osäkerheten du behövde bo i och du släppte aldrig in mig där. Jag grubblade ofta på hur du tänkte. Har man väl börjat grubbla över något som man inte förstår sig på, tillslut blir du galen. Så jag slutade grubbla. Jag började istället kriga, och blev galen. Det fanns tusen frågor överallt runt oss men det fanns inget jag hellre löste, än dig. Jag fick ge upp. Jag såg tillsut bara de små hålen i dig som ingen kunde fylla.
Jag kan radera allt, radera den framtid och de drömmar som vi delade på. Men vår historia finns där och den kommer alltid finnas där. Det värsta är nog att sakna dig, då är det enklare att hata dig.
Om du bara visste hur det känns när en låt spelas upp som påminner om varenda mening i vår historia. Eller en doft som påminner om honom, och man vill bara sjunka genom jorden och aldrig resa sig igen. När sveken kryper närmre och jag förstår att det inte finns något kvar att hämta, att rädda. Man blir helt jävla tom, det finns ingenting, bara tomhet, noll, vakuum typ. Som att saknad och svek samtidigt bara sprider sig i hela mig som elakartad cancer, ja då går jag tillbaka att släppa taget igen.
