Ems

Han släppte av mig på den plats där han brukade släppa av mig i början på vår historia. Vår historia är lång, men jag menar när den blev på riktigt. Det var kallt och grått vid den tiden i december. Det var också då han kunde skicka en taxi mitt i natten när staden låg och sov, för att vi inte kunde sova utan varandra. 

 

Han släppte av mig sista gången idag på den plats där han brukade släppa av mig, för det var slutet på vår historia. Ord hade inte behövts, men han förklarade det bra ändå, att det känns som att hjärtat pumpar för fullt och att någon bara sliter ut det. 

 

Sanningen är den, att senast jag kände mig trygg var för längesen. Det var när körsbärsträden började blomma det var som värst. Jag började glömma hur det var att vara jag. De senaste månaderna har förändrat mig. Vi vandrade våra dalar och toppar, men någonstans där satte livet mig på hold. Hade jag fått en sanning hade det känts som en käftsmäll, det hade gjort så ont. Men sanningar är lättare att komma över och förlåta. Lögner blir oftast liggandes och blir oförlåtliga. Jag har burit på en rädsla så länge, undrat hur mycket tyngre den kunde bli innan jag faller. Jag föll. Det gjorde så fucking ont. Jag satt där och skakade, och varje lögn högg till i hjärtat. Så djupt tillslut att jag kände mig hjärtlös. Så jag bad om varenda en. Jag hade ju legat där varje sömnlös natt och förhandlat med mig själv. Jag fick aldrig en ärlig chans. Jag låg där helt förkrossad, samtidigt som jag nu försöker samla ihop alla små krossade bitar från hjärtat känner jag mig lättad. Jag känner mig befriad. Jag känner mig fri.