Ems

Karaktärslös tog jag mig fram idag. Precis som jag hade tappat bort allt jag hade och att vägen bara var ett långt svart sträck. Jag har gått i motvind ett tag, men idag gick jag in i en orkan. Precis som förra året vid den här tiden. Jag brukade älska sensommaren och hösten som svepte in därefter. Den är inte min längre. Den har inte varit det på många år nu. Mina motgångar kommer med de röda löven. 

 

Ett år tillbaka. Precis den stunden när vi satt där och visste inte vad som skulle hända. När jag lovat mig själv att aldrig göra dig illa, ändå satt du där framför mig och grät och allt var mitt fel. Jag försökte nog inte ens förklara för jag tappade bort orden långt innan. Jag ville bara därifrån, det var så jävla svårt, snart dör jag tänkte jag, om jag skulle sitta och förklara något som inte ens går att förklara. 

Så jag tog min dramatiska pulsåder och gick därifrån och kände mig totalt helt jävla strandsatt med precis ingenting.